Nato

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
North Atlantic Treaty Organization
Organisation du Traité de l’Atlantique Nord
Medlemsstater i grön färg
FörkortningNATO (engelska)
OTAN (franska)
MottoAnimus in Consulendo Liber[2]
Bildad4 april 1949
TypMilitärallians
Juridisk statusAktiv
SäteBelgien Bryssel, Belgien [3]
Medlemmar
Albanien Albanien
Belgien Belgien
Bulgarien Bulgarien
Danmark Danmark
Estland Estland
Frankrike Frankrike
Grekland Grekland
Island Island
Italien Italien
Kanada Kanada
Kroatien Kroatien
Lettland Lettland
Litauen Litauen
Luxemburg Luxemburg
Montenegro Montenegro
Nederländerna Nederländerna
Nordmakedonien Nordmakedonien
Norge Norge
Polen Polen
Portugal Portugal
Rumänien Rumänien
Slovakien Slovakien
Slovenien Slovenien
Spanien Spanien
Storbritannien Storbritannien
Tjeckien Tjeckien
Turkiet Turkiet
Tyskland Tyskland
Ungern Ungern
USA USA
Officiella språkEngelska
Franska[4]
GeneralsekreterareJens Stoltenberg
Militärkommitténs ordförandeAmiral Rob Bauer, Nederländernas kungliga flotta
Supreme Allied Commander EuropeGeneral Tod D. Wolters, USA:s flygvapen
Supreme Allied Commander TransformationGénéral Philippe Lavigne, Frankrikes flyg- och rymdvapen
HuvudorganNordatlantiska rådet
Övrigt
Hymn: "The NATO Hymn"
Webbplatshttps://www.nato.int/
Jens Stoltenberg är Natos generalsekreterare.
Natos högkvarter i Bryssel, Belgien.

Nordatlantiska fördragsorganisationen[5] (förkortas Nato efter det engelska namnet North Atlantic Treaty Organization), även känd som Atlantpakten,[5] är en mellanstatlig militär allians mellan 30 stater i Europa och Nordamerika.[6][7] Natos syfte är att arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna.[8] Samarbetet regleras genom nordatlantiska fördraget, som undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.[9] Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 i fördraget, som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av de andra i händelse av ett sådant angrepp.[10]

Ursprungligen var Nato främst en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget som började år 1950 byggdes en militär struktur upp. Natos förste generalsekreterare Lord Ismay yttrade att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.[11] Under kalla kriget rådde periodvis tvivel angående styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel angående trovärdigheten rörande Natos försvar gentemot en eventuell framtida sovjetisk invasion – tvivel som ledde till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall 1989 skapades vänligare relationer till tidigare potentiella fiender i öst, inklusive en tillfällig förbättring av relationen med Ryssland.[12] År 1999 och 2004 välkomnades totalt tio nya medlemmar, varav tre hade varit en del av Sovjetunionen och ytterligare sex hade varit en del av Warszawapakten.[13]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I efterförloppet av andra världskriget försämrades Västeuropas och USA:s relation gentemot Sovjetunionen. År 1946 myntade Winston Churchill begreppet järnridån för att beskriva utvecklingen och året efter lanserade USA Trumandoktrinen och Marshallplanen. USA:s nya utrikespolitik signalerade ett ökat engagemang i Europa och ett försök att begränsa kommunismens spridning och Sovjetunionens inflytande i regionen.[14] Pragkuppen i februari 1948 ledde till att Tjeckoslovakien blev en sovjetisk marionettstat, varefter det militära samarbetet mellan Sovjetunionen och västmakterna som varit gällande sedan andra världskriget föll samman.[15] Dunkirkfördraget från 1947 följdes av Brysselpakten,[16] som etablerades 17 mars 1948 genom undertecknandet av Brysselfördraget. Pakten innebar att gemensamma försvarsgarantier upprättats mellan de fem länderna Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Belgien.[17][18]

Förhandlingar och bildande[redigera | redigera wikitext]

USA:s president Harry Truman undertecknar Atlantpakten den 24 augusti 1949.

I juni 1948 eskalerades kalla kriget i och med Sovjetunionens blockad av Berlin, varvid västmakterna svarade med att etablera en luftbro för att flyga in förnödenheter.[17] Från amerikansk sida fanns det både hos militären och inom politiken fortfarande ett visst stöd för fortsatt isolationism och ansträngningarna för en transatlantisk försvarsallians tilltog först efter att valet i november 1948 var avklarat.[19] Bland Brysselpaktens medlemmar fanns ett initialt motstånd mot att inkludera fler medlemmar och späda ut de amerikanska resurserna. Kontroll över Atlanten var dock av stor strategisk betydelse för USA och alliansen, varför förhandlingarna resulterade i ytterligare fyra europeiska medlemsstater.[20] Försvarsalliansen Nato bildades i samband med att Nordatlantiska fördraget undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.[9] Alliansen bestod av de 12 länder som undertecknat och ratificerat fördraget: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.[21]

Nordatlantiska fördraget[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Nordatlantiska fördraget

Grunderna för militäralliansen dikteras av nordatlantiska fördragets inledning och 14 artiklar. Inledningen gör klart att alliansen ska verka i enlighet med FN-stadgan, demokratiska värderingar och verka för fred och säkerhet.[10][22] Kärnan i fördraget utgörs av artikel fem som ger ramarna för den ömsesidiga försvarsgarantin.[23] Enligt artikel fem förbinder sig alla alliansens medlemmar att agera i händelse av väpnat angrepp mot någon av medlemmarna i Europa eller Nordamerika.[a] Fördraget upprättar också principerna för ratificering, inträde, utträde, bildandet av Nordatlantiska rådet samt stöd vid övriga hot mot medlemsstaternas säkerhet. De Engelska och franska versionerna av fördraget likställs.[10]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Nato under kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

I samband med undertecknandet bad Brysselpaktens medlemmar om understöd från USA. Ett stödpaket med militärutrustning motsvarande en miljard dollar godkändes av kongressen samma höst. Som en förutsättning för stödet antog Natomedlemmarna i januari 1950 alliansens första strategiska koncept, ett dokument som fastslog ramarna för alliansens verksamhet och dess strategiska position gentemot Sovjet.[24] Utbrottet av Koreakriget 1950 skapade oro i Västeuropa för ett Sovjetiskt angrepp[25] och för att USA:s militärresurser skulle bli låsta i Asien.[26] Istället ökade USA sitt engagemang i Europa och utfärdade ytterligare ett stödpaket om 4 miljarder dollar till de europeiska medlemmarnas försvarsmakter.[27] År 1951 byggdes militärorganisationen Nato upp.[17] Som dess första överbefälhavare (SACEUR) valdes Dwight D. Eisenhower[28] och som första generalsekreterare valdes Hastings Ismay.[11] Redan år 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen.[25]

I mitten av 1950-talet gled Frankrike och USA allt längre ifrån varandra, och Frankrike var uteslutet från detaljerad kärnvapenplanering. Frankrike fick heller inte delta i diskussioner vare sig gällande målval eller måltyper. Frankrike utvecklade sedermera kärnvapen på egen hand och dessa var redo att testas år 1960.[29]

I och med upptrappningen av kalla kriget på 1950-talet och utbrottet av Koreakriget kom Västtyskland med som medlem 1955.[30] Sovjetunionen svarade med att grunda Warszawapakten samma år.[31][32]

År 1967, året efter att Frankrike dragit sig ur som fullvärdig medlem, flyttades Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) från Rocquencourt, Frankrike till Mons i Belgien.[32][33]

Under 1970-talet inleddes nedrustningssamtal mellan USA och Sovjetunionen. När det framkom att Sovjetunionen brutit mot överenskommelsen och placerat ut kärnvapen runt om i Östeuropa svarade Nato med en upprustning. Under 1980-talet, då Michail Gorbatjov var president i Sovjetunionen, deklarerades att landet inte längre skulle vara del av den militära upprustningen. Samtidigt inleddes demokratiseringsprocesser i de kommunistiska öststaterna. Därefter föll både Sovjetunionen och Warszawapakten.[32]

Efter kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

År 1990 antog Nato en ny strategi som innebar att man sträckte ut en vänskapens hand till tidigare fiender i öst.[34]

Efter att Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes år 1991 försvann delvis Natos ursprungliga syfte. Natos uppgifter behövde i viss mån omdefinieras av medlemsstaterna.[35][32]

År 1994 bildades Partnerskap för fred, PFP, i syfte att utöka det konfliktförebyggande arbetet och inkludera militärt alliansfria stater, däribland Sverige.[32] Under 1990-talet började också Nato-styrkor användas i fredsbevarande uppdrag t.ex. SFOR i Bosnien och Hercegovina och KFOR i Kosovo.[34] År 1999 antogs en rad förändringar, bland annat ett nytt strategiskt koncept och ny struktur.[34]

Den så kallade Non-article 5-stadgan har tillkommit efter 1990-talet och har använts vid Nato-ledda FN-uppdrag, där fler länder än Nato-medlemmar ingått.[36] Till exempel åtog sig Nato år 1993 Operation Deny Flight, efter interna meningsmotsättningar. Orsaken till aktiveringen var att Nato ville göra en maktdemonstration. Därefter följdes fredsavtalet, Daytonavtalet, upp med fredsbevarande styrkor i området. I och med detta hade Nato etablerat sig som en aktör att räkna med när det gäller konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser.[37][32]

År 1999 gick Nato till krig mot Jugoslavien utan att det förelåg ett beslut om ingreppet från FN (Kosovokriget).[34]

Som en följd av bland annat Kuwaitkriget och de Jugoslaviska krigen ansökte ett flertal stater i Baltikum liksom i både Central- och Östeuropa om medlemskap i Nato.

När Nato expanderade österut genom att fler öststater inkluderas väckte detta en stark opposition i Ryssland. För att inte skapa en konflikt med Ryssland och samtidigt tillmötesgå dom ansökande länderna skapades därför Nordatlantiska samarbetsrådet, NACC, år 1992. I rådet ingick Natos medlemsländer, Ryssland samt ett antal före detta medlemmar i Warszawapakten.[32]

I mitten av 2010-talet bedömde Nato att Ryssland, med dess kärnvapenarsenal och dess ökande säkerhetspolitiska spänningar med västländerna, återigen utgjorde ett hot mot alliansens medlemmar.[29]

Sedan Rysslands annektering av Krim-halvön i Ukraina år 2014 har Natos kollektiva försvar gjort den största ökningen sen Kalla kriget. Bland annat har försvarsstyrkor placerats i Polen, Litauen, Estland och Lettland.[38] Det praktiska samarbete som fanns mellan Ryssland och Nato suspenderades även om samtal återupptogs år 2016 i det så kallade Nato-Rysslandrådet.[7] Efter Rysslands attack på Ukraina år 2022 har ännu fler trupper och materiel placerats ut.[38]

Interventioner[redigera | redigera wikitext]

Fram till Kalla kriget avslutades så förhöll sig Nato relativt lågmält, men i ett försvarsläge. Under början av 1990-talet genomfördes dock ett antal operationer.[39]

Genom att Nato lett flertalet multinationella FN-sanktionerade styrkor har "Nato kommit att definiera den globala standarden för internationellt militärt samarbete. Ett naturligt skäl härtill är att de länder som deltagit i Nato-ledd krishantering – bara i Afghanistan över 50 till antalet – har behövt anpassa sig till alliansens standard".[40]

Dom genomförda interventionerna kan delas in i tre olika grupper: försvar, humanitär och krishantering.[41]

Operationer i början av 1990-talet[redigera | redigera wikitext]

  • Operation Anchor Guard i Turkiet från den 10 augusti 1990 till den 9 Mars 1991.
  • Operation Ace Guard i Turkiet från den 3 Januari 1991 till den 8 mars 1991.
  • Operation Allied Goodwill I & II i det kollapsade Sovjetunionen mellan den 4-9 februari och 27 februari – 24 mars 1992.
  • Operation Agile Genie från den 1 till den 19 maj 1992.[42]

Kriget i Bosnien och Hercegovina[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Natos intervention i Bosnien och Hercegovina, Operation Deliberate Force, och Operation Deny Flight

Under 1990-talet kom Nato att delta aktivt i strider för första gången.

År 1993 till 1995 åtog sig Nato Operation Deny Flight. Uppdraget bestod av tre delar; upprätthålla en flygförbudszon över Bosnien, ge FN:s markstyrka UNPROFOR luftunderstöd samt genomföra flyganfall mot styrkor som hotade de av FN proklamerade ’skyddade zonerna’.[37]

Den 28 februari 1994 sköt Natostyrkor ned fyra bosnienserbiska stridsflygplan i FN:s flygförbudszon. Det var Natos första stridsaktion.[43]

Natomedlemmen Nederländerna hade FN-uppdrag att skydda Srebrenica och den 6 juli 1995 började den serbiska offensiven kring staden. Nederländerna begärde flygunderstöd men blev nekade detta, då begärde Nederländerna upprepade gånger att Natomedlemmarna skulle ge flygunderstöd, vilket även de nekade. Resultatet blev det som kom att kallas Srebrenicamassakern.[44]

År 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål,[45] detta som ett direkt svar på Markalemassakrerna där en en marknad i Sarajevo blev attackerad den 28 augusti 1995. FN och Nato hade kommit överens om att ge ett oproportionerligt svar på attacken och Natos svar hade därför en karaktär av maktdemonstration. Detta ledde till en process som slutligen ledde till Daytonavtalet.[46][44]

Kriget i Kosovo[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999

Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien, efter att den jugoslaviska regeringen, med president Slobodan Milošević i spetsen, vägrat underteckna det så kallade Rambouilletavtalet.[32][47] Målen för angreppen låg även långt inne i Serbien, och skadorna på infrastrukturen blev omfattande.[48]

Offensiven blev både omdiskuterad och kritiserad då den inte var sanktionerad av FN. Då Ryssland hotat lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en FN-ledd styrka i Jugoslaviska federationen hade Nato valt att agera på eget initiativ.[32]

FN:s resolution 1244 antogs den 10 juni 1999 och den 12 juni gick Nato-trupper in i landet. 8 dagar senare, den 20 juni avslutades kriget då samtliga serbiska trupper dragits tillbaka från Kosovo. Nato var därefter med om att bygga upp KFOR, en Natoledd fredsbevarande styrka med FN-mandat.[49]

Kriget i Afghanistan[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Resolute Support Mission, Afghanistankriget (2001–2021), och Kriget mot terrorismen

År 1999 fastslog Nato att terroristattacker utgör ett hot mot Natos säkerhet och därmed kan bemötas av Nato-medlemmarna gemensamt (Natos artikel 5 om kollektivt försvar). Således kom terrorattackerna i USA den 11 september 2001 att definieras som en väpnad attack på landet. Därför aktiverade Nato för första gången artikel 5 den 12 september 2001, mindre än ett dygn efter attacken. Natos stöd bestod inledningsvis av operation Eagle assist, vilket var Natos första anti-terror insats. Insatsen pågick från mitten av oktober år 2001 till maj 2002 och bestod i huvudsak av att Nato-medlemmar patrullerade det amerikanska luftrummet med radarflygplan.[38][50]

USA valde den 20 september 2001 att förklara krig mot terrorismen, och inledde med en attack mot den islamistiska talibanregimen i Afghanistan som ansågs beskydda al-Qaida, en terrorgrupp som även tidigare begått terrorbrott mot USA i och med attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es-Salaam år 1998. Den 7 oktober 2001 inledde USA tillsammans med allierade operation Enduring Freedom genom bombattacker mot Afghanistan.[51]

ISAF-styrkorna etablerades år 2001 parallellt med amerikanska operation enduring freedom och var ett FN-sanktionerat uppdrag för att stabilisera situationen och stötta den afghanska övergångsregimen efter att talibanstyret fallit.[52] ISAF innefattade styrkor från länder i och utanför Nato, däribland Sverige.[53] ISAF-styrkorna leddes inledningsvis av Storbritannien. Därefter tog Turkiet över ansvaret innan Tyskland tog över. I augusti 2003 lades ansvaret för att leda ISAF-styrkorna över på Nato. År 2009 flyttades dock ansvaret igen, men då till en internationell stab, ISAF Joint Command.[52]

Parallellt med ISAF:s pågående insats hade Nato upprättat ett eget uppdrag, NATO Training Mission-Afghanistan, som skulle utbilda Afghanistans säkerhetsstyrkor.

I samband med att ISAF-styrkorna avslutade sin insats i Afghanistan den 31 december 2014 påbörjade Nato ett nytt uppdrag, Resolute Support Mission som inleddes den 1 januari 2015.[52] Även detta uppdrag innefattade personal från länder utanför Nato, däribland Sverige. I februari 2015 omfattade styrkan 13 000 personer som skulle bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med träning och stöd. I och med undertecknandet av Dohaavtalet år 2020 trappades insatsen ner under år 2021 och i augusti samma år drogs de sista styrkorna tillbaka. Då hade talibanerna redan återtagit kontrollen över Afghanistan.[51]

Kriget i Irak[redigera | redigera wikitext]

När USA valde att gå in i Irak den 20 mars 2003 med stöd av bland annat Storbritannien, så var det ett brott mot folkrätten, då de angripande länderna varken blivit attackerade eller fått uppdraget sanktionerat av FN:s säkerhetsråd. Den egentliga orsaken till invasionen har varit omtvistad, men Nato var inledningsvis inte delaktig.[54] I december 2003 bad USA om Natomedlemmarnas stöd. USA:s intåg i Irak utlöste en kris bland Natomedlemmarna då både Frankrike och Tyskland var starkt kritiska till den amerikanska insatsen.[55]

Natos inblandning i kriget i Irak har i huvudsak bestått av en relativt liten stödoperation mellan åren 2004 och 2011. Uppdraget var att utbilda, handleda och assistera de irakiska säkerhetsstyrkorna. Utbildningsuppdraget syftade till att hjälpa Irak att bygga upp effektiva och ansvarsfulla säkerhetsstyrkor. Samtliga Nato-allierade bidrog på olika sätt till insatsen.[56]

För att förstärka uppdraget samarbetade Nato också med Iraks regering i syfte att utveckla Natos långsiktiga relation med landet.[56]

Efter en begäran från Iraks regering utökade Nato sitt stöd i juli 2015. Detta genom att tillhandahålla stöd för försvarsuppbyggnad och relaterad säkerhetskapacitet. Därefter genomfördes olika typer av utbildningsinsatser under de efterföljande åren. I januari 2017 etablerades Natos permanenta närvaro i Irak.[56]

Kriget i Libyen[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Operation Unified Protector och Internationella militärinsatsen i Libyen 2011

I samband med att inbördeskriget i Libyen bröt ut år 2011, fick Nato tillåtelse av FN:s säkerhetsråd att skydda den civila befolkningen mot regimens luftangrepp.[57]

Budget och organisation[redigera | redigera wikitext]

Budget[redigera | redigera wikitext]

Direkta kostnader[redigera | redigera wikitext]

Natos gemensamma budgeten används till att finansiera Natos organisation, kommandon och militära infrastruktur. Kostnaden för detta motsvarade år 2020 0,3 % av medlemsstaternas försvarsbudgetar, totalt 2,5 miljarder euro. Varje medlemsland betalar en avgift till den gemensamma budgeten baserat på landets BNP.[58]

Indirekta kostnader[redigera | redigera wikitext]

Natos militära styrkor finansieras i praktiken genom medlemsstaternas försvarsbudgetar. USA har länge haft de överlägset största försvarsutgifterna inom Nato. Som mest har USA stått för 75 % av Natos samlade utgifter.[59] Under år 2020 stod Natos medlemsstater för 56 procent av de totala militära utgifterna globalt. USA stod i sin tur enskilt för 72 % av Natos militärutgifter respektive 40 % av de globala.[60]

Sedan år 2006 finns en överenskommelse om att samtliga medlemsstater ska lägga 2 % av det egna landets BNP på sin egen försvarsbudget.[58]

Resurser[redigera | redigera wikitext]

Nato har övervakningsflyg av typen Boeing E-3 Sentry i sin tjänst, som här stöds av tre amerikanska F-16.

Alliansens militära resurser består nästan uteslutande av medlemsländernas egna försvarsmakter. Endast ett mindre antal AWACS-flygplan tillhör själva Nato-organisationen.[61]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Se även: Natos strategiska kommunikationscentrum

Natos organisation består av Nordatlantiska rådet, en parlamentarisk församling, sekretariat, Militärkommittén, militära delar samt övriga specialiserade organ.[32]

Nordatlantiska rådet[redigera | redigera wikitext]

Se även: Natos generalsekreterare
Medlemsstaternas försvars- och utrikesministrar möts i Natos högkvarter i Bryssel 2010.

Nordatlantiska rådet (engelsk förkortning NAC) är Natos högsta beslutande organ, och för beslut i rådet krävs konsensus (enhällighet).[32] Rådet består av permanenta representanter som medlemsländerna utser. Rådet kan dock ibland i stället bestå av en sammansättning av statschefer, regeringschefer och/ eller utrikes- och försvarsministrar.[32]

Militärkommittén[redigera | redigera wikitext]

Militärkommittén är Natos högsta militära organ, men underordnad det civila organet. Uppdraget är bland annat att ge militära råd till Nordatlantiska rådet samt att leda Allied Command Operations (ACO) och Allied Command Transformation (ACT).[34]

Det operativa befälet innehas av Supreme Allied Commander Europe, som av sed är en amerikansk general eller amiral.[källa behövs]

Medlemstater[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Totalt ingår 30 medlemsstater i alliansen,[62] varav 21 är medlemmar i Europeiska unionen. Nordmakedonien, som anslöt sig till Nato den 27 mars 2020,[63] är den nyaste medlemsstaten.

Natos medlemsstater innefattar följande stater:[64]

Land Region Väpnade styrkor Medlem sedan Anmärkning
Albanien Albanien
Europa
 8 000 (2021)[65] 2009
Belgien Belgien
Europa
 26 000 (2020)[66] 1949
Bulgarien Bulgarien
Europa
 30 000 (2021)[67] 2004
Danmark Danmark
Europa
 16 000 (2021)[68] 1949
Estland Estland
Europa
 6 500 (2021)[69] 2004
Frankrike Frankrike
Europa
 205 000 (2021)[70] 1949
Grekland Grekland
Europa
 130 000 (2021)[71] 1952
Island Island
Europa
 0 (2021)[72] 1949
Italien Italien
Europa
 170 000 (2021)[73] 1949
Kanada Kanada
Nordamerika
 70 000 (2021)[74] 1949
Kroatien Kroatien
Europa
 15 000 (2021)[75] 2009
Lettland Lettland
Europa
 6 500 (2021)[76] 2004
Litauen Litauen
Europa
 16 000 (2021)[77] 2004
Luxemburg Luxemburg
Europa
 900 (2021)[78] 1949
Montenegro Montenegro
Europa
 2 000 (2021)[79] 2017
Nederländerna Nederländerna
Europa
 35 000 (2021)[80] 1949
Norge Norge
Europa
 23 000 (2021)[81] 1949
Nordmakedonien Nordmakedonien
Europa
 7 500 (2021)[82] 2020
Polen Polen
Europa
 120 000 (2021)[83] 1999
Portugal Portugal
Europa
 27 000 (2021)[84] 1949
Rumänien Rumänien
Europa
 67 000 (2021)[85] 2004
Slovakien Slovakien
Europa
 13 000 (2021)[86] 2004
Slovenien Slovenien
Europa
 7 000 (2021)[87] 2004
Spanien Spanien
Europa
 120 000 (2021)[88] 1982
Storbritannien Storbritannien
Europa
 194 000 (2021)[89] 1949
Tjeckien Tjeckien
Europa
 26 000 (2021)[90] 1999
Turkiet Turkiet
Europa och Asien
 400 000 (2021)[91] 1952
Ungern Ungern
Europa
 23 000 (2021)[92] 1999
USA USA
Nordamerika
 183 365 (2021)[93] 1949
Västtyskland Västtyskland
Europa
 184 000 (2021)[94] (1955; från 1990 Tyskland) Det tidigare Östtyskland kom från 1990 också att ingå i Nato genom Tysklands återförening det året.[95]

Stater i process för medlemskap[redigera | redigera wikitext]

  Nuvarande medlemmar
  Inbjudna medlemmar
  Lovade inbjudan
  Intensifierad dialog
  Medlemskap inget mål
  Okänd avsikt
  • Azerbajdzjan Azerbajdzjan har samarbetat med Nato sedan år 1992 och år 2005 gick man med i Natos Individual Partership Action Plan, IPAP.[100][101]
  • Kosovo Kosovo har en uttalad önskan om Nato-medlemskap. Men landet är inte erkänt av FN som en egen stat på grund av att Ryssland, som är allierad med Serbien, lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Endast 100 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som suveränt.[102]
  • Ukraina Ukraina strävar efter att gå med i Nato, och har haft samarbete med Nato sedan år 1991.[103]

Medlemshistorik[redigera | redigera wikitext]

Kronologisk karta över Natos medlemsstaters anslutningsår. Nya medlemmar i ljusblått.
  • År 1966 drog sig Frankrike ur det gemensamma samarbetet som rörde samordning och samträning av militära styrkor för att kunna bedriva en mer självständig försvars- och utrikespolitik. I praktiken innebar det att Frankrikes plats i Militärkommittén och på Försvarsministrarnas möten ersattes med chefen för de franska myndigheterna. Frankrike valde dock att vara kvar i försvarspakten. Först 1996 återgick Frankrike till ordinarie ordning.[32][34]
  • Från slutet av 1990-talet har flera nya medlemsstater från det tidigare Östblocket kommit till trots att Ryssland protesterat mot t.ex. Polens, Tjeckiens och Ungerns medlemskap.[32]

Sverige och Nato[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Sveriges relationer med Nato, Värdlandsavtalet, Libyen FL01, och Libyen FL02
Tyska och baltiska Natofartyg i Stockholm 2022.

I början av 1990-talet ändrade Sveriges försvarspolitik från att endast ha deltagit i FN:s fredsbevarande styrkor till att närma sig Nato. Dom första uppdragen var i IFOR och SFOR.[37] Sedan år 1994 är Sverige även med i Partnerskap för fred och har deltagit både militärt och civilt. Sverige är även med i Euroatlantiska partnerskapsrådet och år 2014 gick Sverige även med i Individuellt Partnerskap. Dessutom är svenska myndigheter med i sex planeringsgrupper underställda Civil Emergency Planning Committee (CEPC) vilket är Natos högsta organ för civila beredskapsfrågor.[105] Den 15 december 2020 beslutade riksdagen att Sverige bör uttala en så kallad Nato-option, vilket då skulle innebära "att Sverige upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i försvarsalliansen Nato och noggrant ger akt på förändringar i den internationella säkerhetspolitiska miljön".[106]

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg: Sverige kan få snabbspår in i Nato.[107]

Sverige och Major non-Nato Ally

Dagens Nyheter publicerade den 5 mars 2022 en artikel som hävdade att Sverige och Finland sökte status som Major non-Nato-ally.[108] Enligt finska kvällstidningen Iltalehti, som Dagens Nyheter hänvisade till, har dock de båda statsministrarna undvikit att svara på frågan om just statusen, men bekräftat att samarbetet med USA planeras att intensifieras. Spekulationerna har dock fortsatt i media.[109][110][111]

Samarbete med andra mellanstatliga organisationer[redigera | redigera wikitext]

EU och Nato[redigera | redigera wikitext]

År 2002 antogs Declaration on the European Security and Defence Policy (ESDP). Detta är ett samarbetsavtal som tydliggör hur EU och Nato ska arbeta tillsammans gällande kris- och konflikthantering. Deklarationen ger EU möjlighet att använda Natos "planerings- och logistikkapacitet för egna militära operationer".[112][113]

AU och Nato[redigera | redigera wikitext]

Afrikanska unionen och Nato inledde ett samarbete år 2005. Samarbetet började med en förfrågan om stöd för AU:s insats i Sudan, AMIS och senare även UNAMID. Därefter har samarbetet fördjupats och kommit att omfatta operativt stöd, utbildningsstöd samt strukturstöd. Nato har även gjort mindre insatser i Somalia som stöd för AMISOM. År 2015 öppnade Nato ett kontor i nära anslutning till AU:s huvudkontor i Addis Abeba, Etiopien.[114][115]

Partnerskap[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal partnerskap eller tillägg till Nato. År 2019 hade 40 länder formaliserade partnerskapsavtal med Nato. Länderna fanns i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien.[7]

Euroatlantiska partnerskapsrådet[redigera | redigera wikitext]

Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPC, bildades år 1997 och ersatte då North Atlantic Cooperation Council, NACC. Rådet är avsett för att diskutera politiska och säkerhetsrelaterade frågor och består av Natos medlemmar och ytterligare 20 partners, samtliga partners var också med i Partnerskap för fred (år 2020).[116][117]

Dessa är Armenien, Azerbajdzjan, Österrike, Belarus, Bosnien-Hercegovina, Finland, Georgien, Irland, Kazakstan, Kirgizistan, Malta, Moldavien, Ryssland, Serbien, Sverige, Schweiz, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan.[117]

Nato-Rysslandrådet[redigera | redigera wikitext]

Nato-Rysslandrådet, NRC, är ett samarbetsavtal mellan Ryssland och Natomedlemmarna som instiftades år 2002 där Ryssland har en privilgerad ställning. Här diskuteras frågor gällande nedrustnings- och icke-spridning, bekämpning av terrorism, räddningstjänstsamarbete, taktiskt missilförsvar, försvarsreform samt fredsfrämjande. Därutöver är rådet ett utrymme för dialog gällande gemensamma säkerhetspolitiska frågor och diplomati.[118]

Mediterranean Dialogue[redigera | redigera wikitext]

Mediterranean Dialogue, MD, etablerades år 1994 och bygger på politisk dialog och praktiskt samarbete. Dom grundläggande principerna är icke-diskriminering, självdifferentiering, tvåvägs-engagemang, frivillighet och mångfald. Syftet är att bidra till regional säkerhet och stabilitet och skapa en ömsesidig förståelse mellan Nato och de deltagande länderna.[119]

År 2021 bestod MD av Natomedlemmar samt Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Mauritanien, Morocko och Tunisien.[119]

Istanbul Cooperation Initiative[redigera | redigera wikitext]

Istanbul Cooperation Initiative, ICI, etablerades år 2004 och bygger på principerna icke-diskriminering, självdifferentiering, tvåvägs-engagemang, frivillighet och mångfald. Syftet är att samarbeta för att nå långsiktig global och regional fred. ICI riktar sig till länder i Mellanöstern.[120]

Förutom Nato-medlemmarna var Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten med år 2021.[120]

Partners across the globe[redigera | redigera wikitext]

Partners across the globe eller globala partners är ett samarbetsavtal gällande globala säkerhetsfrågor så som cyberförsvar, terrorismbekämpning, katastrofhjälp samt kvinnor, fred och säkerhet. Globala partners kan också vara involverade i militära operationer eller ta del av Natos kunskap. Politisk dialog anses vara ett nyckelverktyg.[121]

År 2021 hade Afghanistan, Australien, Colombia, Irak, Japan, Sydkorea, Mongoliet, Nya Zeeland och Pakistan ett sådant avtal.[121]

Partnerskap för fred[redigera | redigera wikitext]

Partnerskap för fred tillkom år 1994 för att kunna inkludera militärt alliansfria stater och det konfliktförebyggande arbetet kunde breddas. Samarbetet består i att "genom gemensamma övningar förbättra förmågan att förhindra konflikter och bevara fred."[32]

År 2020 hade Armenien, Österrike, Azerbajdzjan, Belarus, Bosnien-Hercegovina, Finland, Georgien, Irland, Kazakstan, Kirgizistan, Malta, Moldavien, Ryssland, Serbien, Sverige, Schweiz, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan ett sådant avtal.[122]

Individuellt partnerskap[redigera | redigera wikitext]

Individuellt partnerskap, (Enhanced Opportunities Partner, EOP), är program som MSB beskriver: "ger respektive land en möjlighet att, baserat på behov, vilja och förmåga, utveckla samarbetet med Nato.[105]

Sverige, Finland, Australien, Georgien, Jordanien och (sedan 2020) Ukraina ett sådant avtal.[123]

Major non-Nato ally, MNNA[redigera | redigera wikitext]

Major non-Nato ally är egentligen inget tilläggsavtal till Nato, utan en status en främmande makt kan erhålla från USA, i enlighet med amerikansk lagstiftning.[124]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Enligt artikel sex gäller detta även alliansens öar i Atlanten norr om kräftans vändkrets, liksom skepp, flyg och andra farkoster i Medelhavet eller Atlanten norr om kräftans vändkrets. Dessutom inkluderas Turkiets hela territorium sedan inträdet 1951, samt under en period Franska Algeriet.[10]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The official Emblem of NATO”. NATO. Arkiverad från originalet den 27 maj 2012. https://archive.is/20120527020818/http://www.nato.int/multi/natologo.htm. Läst 20 februari 2008. 
  2. ^ ”The Official motto of NATO”. NATO. 20 januari 2011. http://www.nato.int/multi/animus.htm. Läst 8 augusti 2013. 
  3. ^ NATO. ”NATO Headquarters” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49284.htm. Läst 9 mars 2022. 
  4. ^ "English and French shall be the official languages for the entire North Atlantic Treaty Organization.", Final Communiqué following the meeting of the North Atlantic Council on 17 September 1949. "(..) the English and French texts [of the Treaty] are equally authentic (...)" The North Atlantic Treaty, Article 14
  5. ^ [a b] ”Initialförkortningar och benämningar”. Interinstitutionella publikationshandboken. http://publications.europa.eu/code/sv/sv-5000400.htm. Läst 26 juni 2017. 
  6. ^ NATO. ”Member countries” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm. Läst 9 mars 2022. 
  7. ^ [a b c] ”Vad är Nato?”. Sweden Abroad. https://www.swedenabroad.se/sv/utlandsmyndigheter/nato-bryssel/vanliga-frågor-till-delegationen/vad-är-nato/. Läst 20 mars 2022. 
  8. ^ ”Nato | Försvarsallians”. Nyhetssajten Europaportalen. https://www.europaportalen.se/tema/nato. Läst 4 mars 2022. 
  9. ^ [a b] NATO Handbook 2006, s. 15, 256.
  10. ^ [a b c d] ”The North Atlantic Treaty” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm. Läst 23 mars 2022. 
  11. ^ [a b] NATO. ”Lord Ismay, 1952 - 1957” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/declassified_137930.htm. Läst 9 mars 2022. 
  12. ^ Herolf 2021, s. 10–12, 18.
  13. ^ Ricks, Thomas E. (30 mars 2004). ”7 Former Communist Countries Join NATO” (på amerikansk engelska). Washington Post. ISSN 0190-8286. https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2004/03/30/7-former-communist-countries-join-nato/476d93dc-e4bd-4f05-9a15-5b66d322d0e6/. Läst 9 mars 2022. 
  14. ^ Dahl 2019, s. 21–23.
  15. ^ Herolf 2021, s. 2-3.
  16. ^ Dahl 2019, s. 23–24.
  17. ^ [a b c] Herolf 2021, s. 3.
  18. ^ Dahl 2019, s. 24.
  19. ^ Dahl 2019, s. 24–25.
  20. ^ Dahl 2019, s. 25–26.
  21. ^ Nato (27 mars 2019). ”Vad är Nato?”. Nato. https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2020/6/pdf/What_is_NATO_swe_20200507.pdf. 
  22. ^ Dahl 2019, s. 28–29.
  23. ^ Dahl 2019, s. 27.
  24. ^ Dahl 2019, s. 30–31.
  25. ^ [a b] Neretnieks 2014, s. 2.
  26. ^ Dahl 2019, s. 33.
  27. ^ Dahl 2019, s. 33–34.
  28. ^ Dahl 2019, s. 34–35.
  29. ^ [a b] Martin Goliath, Mattias Waldenvik, Fredrik Westerlund och Mike Winnerstig (Maj 2017). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Totalförsvaret forskningsinstitut, FOI. ISSN 1650-1942. 
  30. ^ ”Vor 65 Jahren: Beitritt der Bundesrepublik Deutschland zur NATO” (på tyska). www.bmvg.de. https://www.bmvg.de/de/vor-65-jahren-beitritt-bundesrepublik-deutschland-nato. Läst 8 mars 2022. 
  31. ^ ”Milestones: 1953–1960 - Office of the Historian”. history.state.gov. https://history.state.gov/milestones/1953-1960/warsaw-treaty. Läst 8 mars 2022. 
  32. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] ”NATO - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nato. Läst 10 mars 2022. 
  33. ^ ”SHAPE in France” (på engelska). shape.nato.int. https://shape.nato.int/page134353332.aspx. Läst 10 mars 2022. 
  34. ^ [a b c d e f] Cooper, Camilla Guldahl (2022-01-21). ”NATO” (på norska, bokmål). Store norske leksikon. http://snl.no/NATO. Läst 10 mars 2022. 
  35. ^ ”NATO” (på norska, bokmål). Store norske leksikon. https://snl.no/.taxonomy/3786. Läst 10 mars 2022. 
  36. ^ informationsofficer, Lt Maria Pålsson, Press-och. ”Snart 10 år i Kosovo med Natos KFOR-insats”. Försvarsmakten. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2009/01/snart-10-ar-i-kosovo-med-natos-kfor-insats/. Läst 11 mars 2022. 
  37. ^ [a b c] Arvid Ekengard (Januari 2010). Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer. Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI. ISSN 1650-1942. 
  38. ^ [a b c] NATO. ”Collective defence - Article 5” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm. Läst 13 mars 2022. 
  39. ^ NATO. ”Operations and missions: past and present” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52060.htm. Läst 14 mars 2022. 
  40. ^ Krister Bringéus (2016). Säkerhet i ny tid Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Stockholm: Statens offentliga utredningar. ISSN 0375-250X. 
  41. ^ ”NATO operations” (på engelska). France NATO. https://otan.delegfrance.org/NATO-operations. Läst 14 mars 2022. 
  42. ^ NATO. ”Operations and missions: past and present” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52060.htm. Läst 14 mars 2022. 
  43. ^ ”SHAPE History | That the first combat action by NATO forces took place in 1994, 45 years after the creation of the Alliance?”. shape.nato.int. https://shape.nato.int/page2148121621. Läst 13 mars 2022. 
  44. ^ [a b] ”Massakern i Srebrenica krävde 8 000 liv”. Sveriges Radio. 1 april 2010. https://sverigesradio.se/artikel/3598700. Läst 12 mars 2022. 
  45. ^ Danner, Mark. ”'Operation Storm'” (på engelska). ISSN 0028-7504. https://www.nybooks.com/articles/1998/10/22/operation-storm/. 
  46. ^ Sten Ternblad och Petter Wulff (Augusti 2002). Jugoslavienkriget 1999 Erfarenheter från olika delar av det civila försvaret. Totalförsvaret Forskningsinstut, FOI. ISSN 1650-1942. 
  47. ^ Ulla Nordlöf-Lagerkranz, Utrikespolitiska institutet (27 augusti 2007). ”Kosovo – Fördjupning”. Säkerhetspolitik.se. Arkiverad från [död länk] originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928164124/http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=554. Läst 25 maj 2007. 
  48. ^ ”Kosovo conflict | Summary & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/event/Kosovo-conflict. Läst 12 mars 2022. 
  49. ^ NATO. ”NATO's role in Kosovo” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_48818.htm. Läst 9 mars 2022. 
  50. ^ NATO. ”Countering terrorism” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_77646.htm. Läst 13 mars 2022. 
  51. ^ [a b] ”kriget mot terrorn - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kriget-mot-terrorn. Läst 13 mars 2022. 
  52. ^ [a b c] Leraand, Dag (2021-08-16). ”International Security Assistance Force (ISAF)” (på norska, bokmål). Store norske leksikon. http://snl.no/International_Security_Assistance_Force_(ISAF). Läst 12 mars 2022. 
  53. ^ Försvarsmakten. ”Afghanistan – Isaf”. Försvarsmakten. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/mer-historia/avslutade-truppinsatser/afghanistan-isaf/. Läst 14 mars 2022. 
  54. ^ ”Irak”. www.globalis.se. https://www.globalis.se/Konflikter/irak. Läst 12 mars 2022. 
  55. ^ ”USA begär Natos hjälp i Irak”. Sveriges Radio. 5 december 2003. https://sverigesradio.se/artikel/333391. Läst 12 mars 2022. 
  56. ^ [a b c] NATO. ”NATO Mission Iraq” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_166936.htm. Läst 12 mars 2022. 
  57. ^ ”Libyen”. www.globalis.se. https://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/libyen. Läst 11 mars 2022. 
  58. ^ [a b] ”Funding NATO”. Nato. 17 december 2021. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm. Läst 14 mars 2022. 
  59. ^ ”Nato – Budgeten”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/budgeten/. Läst 10 mars 2022. 
  60. ^ ”Finance and economics annual statistical bulletin: international defence 2021” (på engelska). GOV.UK. https://www.gov.uk/government/publications/international-defence-expenditure-2021/finance-and-economics-annual-statistical-bulletin-international-defence-2021. Läst 21 februari 2022. 
  61. ^ Herolf 2021, s. 24.
  62. ^ NATO. ”Member countries” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/nato_countries.htm. Läst 8 mars 2022. 
  63. ^ NATO. ”North Macedonia joins NATO as 30th Ally” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/news_174589.htm. Läst 10 mars 2022. 
  64. ^ Nato. ”Nato on the map” (på engelska). Nato. https://www.nato.int/nato-on-the-map/#lat=51.72673918960763&lon=4.84911701440904&zoom=0. Läst 11 mars 2022. 
  65. ^ ”Albania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/albania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  66. ^ ”Belgium” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/belgium/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  67. ^ ”Bulgaria” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-04. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/bulgaria/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  68. ^ ”Denmark” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/denmark/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  69. ^ ”Estonia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/estonia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  70. ^ ”France” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/france/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  71. ^ ”Greece” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/greece/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  72. ^ ”Iceland” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/iceland/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  73. ^ ”Italy” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/italy/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  74. ^ ”Canada” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/canada/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  75. ^ ”Croatia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/croatia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  76. ^ ”Latvia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/latvia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  77. ^ ”Lithuania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/lithuania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  78. ^ ”Luxembourg” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/luxembourg/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  79. ^ ”Montenegro” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/montenegro/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  80. ^ ”Netherlands” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-07. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/netherlands/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  81. ^ ”Norway” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/norway/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  82. ^ ”North Macedonia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/north-macedonia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  83. ^ ”Poland” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/poland/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  84. ^ ”Portugal” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/portugal/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  85. ^ ”Romania” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/romania/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  86. ^ ”Slovakia”. World Factbook, CIA. 9 mars 2022. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovakia/#military-and-security. Läst 16 mars 2021. 
  87. ^ ”Slovenia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovenia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  88. ^ ”Spain” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/spain/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  89. ^ ”United Kingdom” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-02. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-kingdom/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  90. ^ ”Czechia” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-03. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/czechia/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  91. ^ ”Turkey” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/turkey/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  92. ^ ”Hungary” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/hungary/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  93. ^ ”United States” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-08. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-states/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  94. ^ ”Germany” (på engelska). The World Factbook (Central Intelligence Agency). 2022-03-09. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/germany/#military-and-security. Läst 16 mars 2022. 
  95. ^ Bildung, Bundeszentrale für politische. ”Deutschland seit 1990” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/shop/zeitschriften/apuz/31861/deutschland-seit-1990/. Läst 9 mars 2022. 
  96. ^ NATO. ”Relations with Bosnia and Herzegovina” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49127.htm. Läst 8 mars 2022. 
  97. ^ NATO. ”Membership Action Plan (MAP)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_37356.htm. Läst 8 mars 2022. 
  98. ^ NATO. ”Relations with Georgia” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_38988.htm. Läst 8 mars 2022. 
  99. ^ ”Can major non-NATO Ally status temporarily solve Georgia’s security dilemma?” (på brittisk engelska). New Eastern Europe - A bimonthly news magazine dedicated to Central and Eastern European affairs. 5 februari 2019. https://neweasterneurope.eu/2019/02/05/can-major-non-nato-ally-status-temporarily-solve-georgias-security-dilemma/. Läst 8 mars 2022. 
  100. ^ NATO. ”Relations with Azerbaijan” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49111.htm. Läst 13 mars 2022. 
  101. ^ NATO. ”Individual Partnership Action Plans (IPAPs)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49290.htm. Läst 13 mars 2022. 
  102. ^ ”Kosovo”. www.globalis.se. https://www.globalis.se/Laender/kosovo. Läst 13 mars 2022. 
  103. ^ NATO. ”Relations with Ukraine” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_37750.htm. Läst 13 mars 2022. 
  104. ^ ”Ökad spänning i östra Medelhavet”. www.foi.se. https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2021-01-25-okad-spanning-i-ostra-medelhavet.html. Läst 13 mars 2022. 
  105. ^ [a b] ”Nato/PFF”. www.msb.se. https://www.msb.se/sv/om-msb/internationella-samarbeten/natopff/. Läst 12 mars 2022. 
  106. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Säkerhetspolitisk inriktning - Totalförsvaret 2021-2025 Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets Betänkande 2020/21:UFöU4 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/sakerhetspolitisk-inriktning---totalforsvaret_H801UF%C3%B6U4. Läst 12 mars 2022. 
  107. ^ ”Jens Stoltenberg: Sverige kan få snabbspår in i Nato”. DN.SE. 17 mars 2022. https://www.dn.se/sverige/jens-stoltenberg-sverige-kan-fa-snabbspar-in-i-nato/. Läst 18 mars 2022. 
  108. ^ ”Finsk tidning: Sverige och Finland söker status som Nato-allierade icke-medlemmar”. DN.SE. 5 mars 2022. https://www.dn.se/varlden/finsk-tidning-sverige-och-finland-soker-status-som-nato-allierade-icke-medlemmar/. Läst 11 mars 2022. 
  109. ^ Buchert, Peter. ”Finland och Sverige driver närmare Nato – utan att bekräfta slutmålet”. www.hbl.fi. https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-driver-narmare-nato-utan-att-bekrafta-slutmalet/. Läst 9 mars 2022. 
  110. ^ ”IL:n tiedot: Suomi ja Ruotsi hakevat yhdessä Major Non-NATO Ally -statuksen kaltaista liittosuhdetta Yhdysvaltain kanssa” (på finska). www.iltalehti.fi. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/a5f72427-d975-4ece-adc3-be7703c3ade7. Läst 9 mars 2022. 
  111. ^ ”Finland and Sweden seek US defense guarantees in 'Northern Fortress' alliance to deter Russian ambitions in the Nordic region” (på amerikansk engelska). Remix News. 8 mars 2022. https://rmx.news/poland/finland-and-sweden-seek-us-defense-guarantees-in-northern-fortress-alliance-to-deter-russian-ambitions-in-the-nordic-region/. Läst 9 mars 2022. 
  112. ^ NATO. ”EU-NATO Declaration on ESDP” (på engelska). NATO. http://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_19544.htm. Läst 9 mars 2022. 
  113. ^ ”NATO Update: EU and NATO adopt framework for co-operation - 16 Dec. 2002”. www.nato.int. https://www.nato.int/docu/update/2002/12-december/e1216a.htm. Läst 9 mars 2022. 
  114. ^ NATO. ”Cooperation with the African Union” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_8191.htm. Läst 14 mars 2022. 
  115. ^ ”NATO operations” (på engelska). France NATO. https://otan.delegfrance.org/NATO-operations. Läst 14 mars 2022. 
  116. ^ NATO. ”Euro-Atlantic Partnership Council (EAPC)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49276.htm. Läst 13 mars 2022. 
  117. ^ [a b] NATO. ”Partners” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/51288.htm. Läst 13 mars 2022. 
  118. ^ Utrikesdepartementet (16 mars 2009). ”Sveriges samarbete med Nato inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och krishanteringsinsatser”. Regeringens skrivelse 2008/09:137 (Regeringskansliet): sid. 8. 
  119. ^ [a b] NATO. ”Mediterranean Dialogue” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52927.htm. Läst 13 mars 2022. 
  120. ^ [a b] NATO. ”Istanbul Cooperation Initiative (ICI)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52956.htm. Läst 13 mars 2022. 
  121. ^ [a b] NATO. ”Relations with partners across the globe” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49188.htm. Läst 12 mars 2022. 
  122. ^ NATO. ”Signatures of Partnership for Peace Framework Document (country, name & date)” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_82584.htm. Läst 12 mars 2022. 
  123. ^ NATO. ”Partnership Interoperability Initiative” (på engelska). NATO. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_132726.htm. Läst 20 mars 2022. 
  124. ^ ”Major Non-NATO Ally Status” (på amerikansk engelska). United States Department of State. https://www.state.gov/major-non-nato-ally-status/. Läst 8 mars 2022. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Nato.
v • r
Medlemmar i Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato)
Natos flagga
v • r
Kalla kriget
USA · Sovjetunionen · NATO · Warszawapakten · ANZUS · SEATO · METO · Alliansfria rörelsen
1940-talet
1950-talet
1960-talet
Kongokrisen · U-2-affären · Grisbuktsinvasionen · Statskuppen i Turkiet 1960 · Berlinkrisen 1961 · Berlinmuren · Indiska annekteringen av Goa · Sandkriget · Portugals kolonialkrig (Angolanska självständighetskriget · Bissauguineanska självständighetskriget · Moçambikiska självständighetskriget) · Kubakrisen · Kinesisk-indiska kriget · Eritreanska självständighetskriget · Inbördeskriget i Nordjemen · Mordet på John F. Kennedy · Adenkrisen · Inbördeskriget i Guatemala · Colombiakonflikten · Statskuppen i Brasilien 1964 · Rhodesiska bushkriget · Massakern i Indonesien 1965–1966 · Dominoteorin · Kulturrevolutionen · Sydafrikanska gränskriget · Grekiska militärjuntan 1967–1974 · Blyåren · Sexdagarskriget · Utnötningskriget · Inbördeskriget i Nigeria · 68-vänstern · Pragvåren · Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 · Fotbollskriget
1970-talet
Détente · Icke-spridningsavtalet · Svarta september · Kambodjanska inbördeskriget · Vietnamkriget · Realpolitik · Pingpongdiplomati · Statskuppen i Turkiet 1971 · Fyrmaktsavtalet · Bangladeshs befrielsekrig · Richard Nixons besök i Kina 1972 · Massakern vid OS i München · Statskuppen i Uruguay 1973 · Militärkuppen i Chile 1973 · Jom Kippurkriget · Oljekrisen 1973 · Nejlikerevolutionen · Spaniens återgång till demokrati · Strategic Arms Limitation Talks · Irakisk-kurdiska kriget (1974–1975) · Cypernkrisen 1974 · Inbördeskriget i Angola · Moçambikiska inbördeskriget · Ogadenkriget · Etiopiska inbördeskriget · Inbördeskriget i Libanon · Kambodjansk-vietnamesiska kriget · Operation Condor · Smutsiga kriget · Statskuppen i Argentina 1976 · Tyska hösten · Korean Air Lines Flight 902 · Nicaraguanska revolutionen · Kriget mellan Uganda och Tanzania · Konflikten mellan Libyen och Tchad · Iranska revolutionen · Aprilrevolutionen · Kinesisk-vietnamesiska kriget · New Jewel Movement
1980-talet
1990-talet
Frusna konflikter
Utrikespolitik
Ideologier
Kapitalism
Socialism
Övrigt
Organisationer
Propaganda
Pro-kommunistisk
Pro-demokratisk
Teknologisk
konkurrens
Historiker
Spionage och
intelligens
CIA · SS (MI5) · SIS (MI6) · KGB · Stasi
Se även
Kategori · Commons · Tidslinje
Auktoritetsdata
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nato&oldid=50319109"